Det blir tårta av allt

Camilla Läckbergs son fyller åtta idag och får, som alla år, önska sig hur hans tårta ska se ut. Tårtan beställs från något lyxbageri i stan. Den har formen av en hamburgare med pommes och läsk, för det har sonen önskat sig.

TårtanJag scrollar vidare och läser om tioårige Salah som bor i Homs i Syrien och som har flyttat fem gånger med sin familj för att undkomma striderna. Varje gång han flyttar kommer han efter i skolan och det vill Salah inte för han har stora planer på vad han ska bli. Han önskar att han inte behövde fly från kriget utan fick gå i skolan. Han står utanför sin gamla skola och är ledsen för den var så fin och nu är den alldeles sönderskjuten.

Jo, jag vet. Tillvaron har alltid sett olika ut för olika människor på olika platser i världen. Eller till och med på samma platser i världen. Det kommer aldrig existera en värld där alla har det likadant. Förutsättningarna är olika. Vi är olika. Vi vill olika. Vi agerar olika. Men ändå – att få välja själv, det kan vi väl ändå vilja hoppas på att alla får göra. Att det inte är någon annan som bestämmer vilka drömmar du ska ha möjlighet att jobba för. Att alla kan få välja den där jävla tårtan. Eller inte.

Jag kan inte sluta tänka på tårtan. Det är hyckligt av mig. För det finns en massa onödiga saker jag lägger pengar på som kunde gått till välgörenhet för att rädda människor, miljön och världen istället. Jag skämmer också bort mina barn, för att jag kan. Men jag tänker på hur små världar vi lever i. Den där tårtan visas stolt upp i sociala medier. Människor undrar vad det är för smak i tårtan. Det är … Nej, jag orkar inte.

Men om jag ska leva efter mina egna värderingar, så ska jag inte döma någon. Det är lurigt med fördomar för de är inte intellektuella utan känslomässiga. Hur orkar jag ens bli irriterad på en tårta när det finns så mycket mer konstruktivt att göra – och tårtan faktiskt också gör en åttaåring väldigt glad och inte gör någon annan illa?

Jag önskar att alla födelsedagsbarn får vad de önskar idag – oavsett om önskan är livsavgörande eller inte. Fast mest om den är det.

Om jag får önska mig en tårta (det får jag inte; i min ålder förväntas vi, alltså vi kvinnor, själva bjuda på tårta när vi fyller år, fast det gör jag förstås inte), så skulle det vara en slarvigt hopslängd bärtårta med köpta bottnar – för så gjorde min mamma tårta. Men mest önskar jag att mamma fanns. Inte helt livsavgörande har jag upptäckt, för jag lever ju fortfarande fast hon är död, men en bit av mig dog med henne. Precis som den gör för alla som förlorar det som är deras.

2 thoughts on “Det blir tårta av allt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *