Sönerna har ”boratat” upp min humor

En brasiliansk_3D_14.8
Debutromanen släpps 4 oktober

Min debutroman har gått till tryck! Det går inte att förklara vilken häftig känsla det är. Inte lika häftig som efter en förlossning, men nästan (he he, skoja bara). Lite mindre ont har nog värkarbetet gjort, men bara lite.

Som väl är har jag att göra, annars hade jag fått postpartumdepression nu i vakuumet som uppstår när en väntar på att äntligen ha den fysiska boken i handen. Jag är igång och har skrivit halva nästa roman.

Jag skriver och ler överseende åt min orubbliga önskan att vara rolig – även när det jag skriver går i svart. Jag älskar när människor lyckas förena humor med det gravaste allvar. Utan att flamsa bort allvaret. Jag vill så gärna att det jag skriver hamnar just där: i det allvarligt roliga och det roligt allvarliga. Att dialogerna är så där kvicka och Cameron Crowe-aktiga som jag är så kär i (Aaron Sorkin vågar jag inte ens tänka på).

Ibland tappar jag kontrollen och det drar åt buskishållet när jag skriver. Jag gillar inte ens buskis. Men jag har börjat förstå att humor är något mycket tänjbart.

Jag skrev i ett tidigare inlägg lagom drygt att en kanske inte ska försöka skriva humor om en inte har någon humor (personen hade själv sagt att hen inte hade någon humor). Men humor går ju att utveckla. Min har utvecklats enormt sedan jag fick mina pojkar. Förr tyckte jag inte att dum-dummare-humorn var ett dugg rolig. Men nu. När jag såg Borat första gången skrattade jag så jag trillade ur soffan. Okej, jag hade visserligen druckit några glas vin innan, men det var inte vinet – det är sönerna som öppnat upp mitt sinne. ”Boratat” upp det (eller ner det).

Sacha Baron Cohen flamsar visserligen mer än någon annan, men när han driver med just dem som inte förstår hur komiska de är, då uppstår en kuslig dokumentär-känsla. Jag fattar inte hur han vågar. Sjunga USA:s nationalsång med egen text när han står mitt bland flera hundra amerikanska nationalister. Bland de där galningarna.

Nej, jag får inte skriva galningar för det är människor. Vi laddas alla med programmeringar av hur världen ser ut. Och vår egen världsbild är alltid den ”rätta”. Vita kristna amerikaner har sin världsbild. Islamister har sin. Tänk vad intressant att vi kan bestämma oss för hur ”sanningen” ser ut.

När jag skriver, tänker jag på detta. Att ingen enda människas världsbild är den sanna. Det kan en skoja mycket om. Även om det verkligen inte är särskilt roligt för dem som drabbas av dem som ”vet” hur sanningen ser ut. Som sagt, vi ska inte flamsa bort allvaret. Våga vara allvarliga. Men jösses, beror världens elände på människor som har skrattat för mycket eller för lite?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *