En episkt vacker Circle of Life

”Marita ringde. Ann-Marie har dött.” Min bror i luren. Pappas kusins fru har dött. 89 år. Sjuklig sedan många år. Vi har inte sett henne på länge – Sture kom ensam till kalasen på slutet. Medan det fortfarande var några kalas; när mamma och pappa ännu levde. Jaha. Jag lägger på luren och tar upp korsordet igen.

För min bror och mig är det en naturlig död. Ledsam, men ändå att vänta med tanke på åldern. Men för Lotta, Birgitta och Marita. För Sture. De tar inte upp korsordet och går vidare med sin dag. Det kvittar i vilken ålder i livet det händer. En mamma är en mamma. En fru är en fru. Ett barn … nej, det är för hemskt att ens tänka på.

En vän till min vän dog för någon vecka sedan. Han hade varit sjuk i cancer länge. Någon sa till min vän, gissningsvis för att trösta: ”Men du visste ju om att han skulle dö.” Men det fungerar inte så. Det går inte att sörja i förväg. Min mamma var sjuk i flera år, men det går inte att beskriva chocken när hon faktiskt dog.

Min väns vän var 45 år och har tre barn under 15 år. Cancer är obeveklig. Han och hans fru var väldigt öppna med allt och intervjuades i tidningar och teve. Det är så bra. Det är helt förståeligt om en inte orkar bli intervjuad när en håller på att dö. Men så starkt och bra att någon orkar och vill. För vi behöver höra om döden. Den finns med oss hela tiden. Och den gör så ont.

Nu när vi kommit till åldern när föräldrarna börjar försvinna från oss, blir döden mer närvarande. Den blir en möjlighet att räkna med.

evarosengren-circleoflife
Circle of Life i Lerums finaste trädgård

En av de vackraste kvällarna den här sommaren satt jag på en uteplats i Lerum med mina fina vänner Maria och Nette och käkade skaldjur – och pratade om döden. Maria berättade att sedan vi börjat äta konserverad mat förmultnar inte kropparna som tidigare. Det skapar problem på kyrkogårdarna, när gravar inte kan återanvändas som förr.

Lösningen är förstås kremering. Men sedan uppstår nästa problem: Var ska vi begravas? Vi flyttar runt mer än tidigare och bor inte kvar i hembygden. På ön där jag bor finns inte ens en begravningsplats. Så var ska jag begravas? Hos mina föräldrar hemma i Skredsvik – och min man hos sina i Skåne?

Vi kom fram till att det bästa vore att spridas för vinden. För oss kustbor är havet förstås den mest naturliga platsen. Men för trädgårdsfanatikerna Maria och Nette kom vi på den ultimata lösningen: Att lägga askan i komposten därhemma. Att bli till trädgårdsjord som sedan berikar rabatterna och få uppgå i alla sina älskade blommor och växter. En episkt vacker Circle of Life.

Hakuna matata, döden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *