Luthers lilla slav

Den blomstertid nu kommer. Tid att njuta. Eller?

Jag märker på min omgivning att det är stressigt nu. Det är allt det här som ska hinnas med innan semestern startar. Så blir en kollega sjukskriven och det som redan var svårt att hinna innan ledigheten är plötsligt dubbelt så mycket. På samma gång som solen lyser pockande och grillkvällarna kunde varit hur långa som helst. Kunde varit.

image
Nej, om en skulle gå och skicka lite mejl och köra en tvätt.

Märkligt nog är jag också superstressad. Jag som inte har det där livet egentligen. Men jag ska söka jobb (jo, inkomst är bra att ha), förbereda utgivning, skriva en roman. Nej, det blir ingen romanskrivning. Hur ska jag hinna det med alla dessa långhelger som efterträder varandra? Midsommarhelg i Värmland, danslägervecka i Västervik, konsert i Stockholm – och sedan bara en dag att tvätta och packa om innan resan till Sicilien … Stackars mig.

Det är konstigt hur jag lyckas få alla dessa roliga saker att bli stressfaktorer. Jag tycker jag har en positiv grundsyn och jag är bra på att ha roligt. Ändå har jag så svårt att släppa alla måsten. Jag har helt enkelt svårt att koppla av. Jag känner mig inte hel om jag inte uträttar saker. En väldigt bra egenskap när en ska få saker gjorda, men inte så bra för min nya avstressade livsstil.

Jag skyller på min lutheranska uppfostran. Nej, mitt hem var allt annat än religiöst, men mina föräldrar var födda på 20- respektive 30-talet, när mottot var att kamma sig och skaffa sig ett jobb. Mina föräldrar brydde sig inte om vilket yrke en valde – de var helt med i matchen även under åren när jag skulle bli skådespelare – men oavsett vilket jobb var det viktigt att sköta sig, vara pålitlig, inte vara rädd för att hugga i och alltid göra sitt allra bästa.

Ni ska veta att jag sköter mig, mamma och pappa. Men jag ska försöka låta bli. Bara lite.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *