Det är det entydiga och tvärsäkra som oroar mig

Jag funderar på vem vi tillåts vara. Det får ju inte bli otydligt. 

Jag har börjat skriva på roman nummer två. Den utspelar sig i nutid, men tar avstamp i en händelse 1981. Som inspiration har jag gjort en spellista med låtar från 1981. Vilken mix det blir. Vi säger ofta att ”80-talet lät så här”, men det gjorde det ju inte. Det lät på alla möjliga sätt. Då också. Det lät som Depeche Mode, Tant Strul, Roxy Music, Eva Dahlgren, Frank Zappa …

1981
På språkresa i Torquay, juli 1981

När jag tittar på bilder på mig själv från 1981 tänker jag att den där 16-åringen med bulliga kinder och ljusblå kajal rullade nog runt i sin fantasi bland mjuka kuddar. Men jag gillade ju inte ens Freestyle. Jag lyssnade på allt från The Clash till Gyllene Tider. Jag läste poesi på min kammare, spelade fars på skolshowen, åkte till fjällen och byggde snöbivack med unglottorna och FBU, dansade jazzdans, spelade back i Skredsviks SK …

Var världens bullrigaste och världens blygaste. Snattrade sönder samhällskunskapslektionerna och skreksjöng till Ebba Grön i Ellösparken, men stod livrädd i hörnet på skoldansen.

Jag var inte bara på ett sätt. Jag var många olika. Jag är många olika. Precis som de flesta andra. Vi är inte en enda. Vi har mer i oss än så. Ja, det låter klyschigt, men det gör det inte mindre viktigt. Om vi inte ens själva kan vara en enda person hela tiden, varför förväntar vi oss att andra ska vara det?

En ska vara den en är. Självklart. Men kanske har en inte grävt så djupt därinne. Kanske har en inte grävt så djupt i andras därinne heller.

Ibland tillåter vi helt enkelt inte den variation som vår mångfacetterade värld bjuder på. Byggandet av det ”personliga varumärket” har inte hjälpt till. Förr byggde vi också vårt varumärke, men våra kanaler hade inte lika stor genomslagskraft som nu. Vi var tvungna att bygga på många olika fronter samtidigt – vilket gav möjlighet att skicka olika budskap i olika sammanhang. Nu ska samma budskap pumpas ut i samma sociala medier. Då får det inte bli otydligt.

Här sitter jag och är bakåtsträvare. Nej, det var inte bättre förr. Men i vissa sammanhang känns det som om ramarna var större än idag. Jag älskar det otydliga. Det är det entydiga och tvärsäkra som oroar mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *