Vad händer när allt är möjligt?

De där 10 000 timmarna det sägs krävas för att bli expert på vad som helst. Tänk om en inte kan lära sig allt? 

mekanikJag har alltid tänkt att alla kan lära sig allting, bara en vågar och orkar. En kanske inte blir världsmästare, men good enough. Hela mitt liv har jag levt efter den devisen. Det är också det jag säger till mina barn: Du kan lära dig allt, bara du tränar – och verkligen vill. Vissa saker lär du dig fortare, andra tar längre tid.

Men på samma gång undrar jag: Vad är det som gör att vi måste kunna allt nuförtiden? Det är inte längre okej att vara bra på matte men kass på språk. Det räcker inte att ha talang för vissa saker och skita i det andra. Vi har blivit så gränslösa. Det är tidens motto: Allt är möjligt. Men tänk om det inte är det? Vore det så farligt då?

Till exempel: Idag vill ”alla” bli författare. Skrivarkurserna har blivit en industri. Jag om någon förstår önskan. Har inte gått någon skrivarkurs men är under egen träning. Men så läser jag en frågespalt i senaste numret av tidningen Skriva, där en person undrar (ej ordagrant): ”Jag vill gärna skriva, men jag kan inte komma på något att skriva om. Jag har gått flera skrivarkurser. Hur ska jag göra?”

Jag tänker spontant: Du kanske inte ska skriva om du inte har något att säga? Det är inte på skrivarkurserna du hittar din musa; där lär du dig bara tekniken. Men det är klart att det tekniskt går att öva att hitta på intriger, karaktärer, etc. Det tyckte författarna som svarade på frågan också.

Eller denna som dök upp i ett webinarium som jag deltog i häromveckan: ”Jag vill skriva humor, men jag har ingen humor.” Eh? Det går ju att skriva utan humor. Varför vill vi så förbaskat gärna göra det vi inte kan?

Det är något som skaver här. Ett konstnärligt arbete är väl ändå mer än något som kan läras in? Det finns något cyniskt i uppfattningen att allting bara handlar om teknik. Det går att lära sig dramaturgi och berättartekniker, men vad hjälper det, om där inte finns något att säga? Vad blir det som kommer ut i andra änden – ett perfekt format skal?

Jag börjar luta åt att det är en lugnande tanke att en inte kan lära sig allt. Trodde aldrig jag skulle tycka det. Jag har i hela mitt liv stängt ner och börjat om – med något helt nytt som jag inte kan. Älskar den nya, fräscha känslan. Älskar tanken på att vårt inre har oändliga möjligheter. Men om vi människor inte kan lära oss allt behöver vi ju inte heller välja mellan allt.

Alla de alternativa liv vi kan leva – och som gör att vi allt som oftast tror att vi lever ”fel” liv – reduceras betydligt om vi inte tror att allt är möjligt. Ska vi nöja oss med att ganska mycket är möjligt? Eller rättare sagt: även om allt vore möjligt, kanske vi ändå inte behöver göra allt? De där 10 000 timmarna – ska vi använda några av dem till att sätta oss på altanen och grilla och umgås i sommar?

0 thoughts on “Vad händer när allt är möjligt?

  1. Hej Eva,

    Som sagt anser jag att du är klok och det är det bästa som en människa kan vara enligt min åsikt:) Att man inte kan kunna allt och inte har talang för allt som finns är ju en skön insikt. Men friheten att få välja vad man vill bli riktigt bra på är ju det fina med vårt samhälle och sedan kunna lägga ner de där tiotusen timmarna om man vill det. Att också släppa taget om det som inte fungerar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *