The reincarnation of Mrs Wolowitz

Jag är så kär i mina söner just nu. Nej, det är klart att jag alltid älskar dem, men ibland är de alldeles extra fina.

mamma&pojkar
Mamman och pojkarna 2002

I år fyller de 15 och 17. Surrealistiskt, eller hur, när ens barn kommer upp i de här åldrarna. Jag har alltid tänkt att mitt ansvar som förälder är att hjälpa barnen att klara sig utan mig – att flyga vidare ut i världen som egna individer. Men det var innan de klarade sig utan mig. Nu tänker jag på hur jag ska få dem att bo kvar hemma tills de gifter sig.

En väninna är inne i en motsatt period. ”När ska de flytta?” tänker hon. Hennes 15-åring är i den typiska tonårsdotterfasen (som jag allmänt kallar psycho troll bitch from hell, ett favorituttryck från Absolutely Fabulous) – och min väninna längtar redan efter när dottern ska vara borta på sommarjobb hela tre veckor i juli. Hon älskar också sina barn. Men lite semester från tonårsdramat kan ändå vara efterlängtat.

Här hemma är det inte så mycket drama. Eller är det bara en tidsfråga? Äldste sonen har läst en bok om hur man uppvaktar damer och nu är han expert. I teorin. Jag älskar att få uppdateringarna varje kväll om hur det fungerar att omsätta de här teorierna i praktik. Vad han sagt, vad hon sagt. Han hoppade över kapitlet om one night stand i boken för det tycker han inte att han är mogen för. Jag tycker han är väldigt mogen med hur han tänker. Vilket är jobbigt när en inte vill att han ska flyga iväg på länge än.

Minstingen och jag går tillsammans igenom alla säsonger av Friends. För tredje gången. Vi skrattar åt samma saker. Jag blir varm inombords när jag hör hans pärlande skratt. Mindre varm när han säger att han och hans kompisar har pratat om att flytta ihop i en lägenhet tillsammans när de flyttar hemifrån. Men han har ju en hel övervåning helt för sig själv. Egen ingång och allt. Vad ska han flytta för? Hans kompisar kan ju flytta in här hos oss istället. Vad ska en göra för att sockra det erbjudandet, tro?

Vår övervåning är större än den enrummare med kokskåp på 33,5 kvm som min kompis Maria och jag flyttade in i på Göteborgsvägen 41 i Uddevalla i augusti 1982. Då var jag lika gammal som min äldste son blir i år. Skulle börja tvåan i gymnasiet. Maria och jag turades om varannan månad att sova i den enda sängen – medan den andra sov på soffan. 445 kr i månaden kostade lägenheten. Jag hade sommarjobbat för att ha råd med min del av hyran.

Sonen vill sommarjobba för att köpa nya musikinstrument. Jag tröstar mig med att det nog dröjer innan de vill jobba för att betala hyra och mat. Yes! Äntligen lite curling-payback. Som om det över huvud taget skulle finnas några lägenheter till ungdomar som vill flytta hemifrån. Det är inte deras plånböcker det byggs för.

Äh, det är klart jag vill att mina barn ska forma sina egna liv. Det kommer jag inse när jag kommit ur den här förälskelsebubblan. För säkerhets skull börjar jag förbereda mig. Jag lyssnar på Michel Sardous innerligt vackra Je vole:

”Mina kära föräldrar, jag lämnar. Jag älskar er, men jag lämnar  …”

0 thoughts on “The reincarnation of Mrs Wolowitz

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *