Jag tänker på oss föräldralösa

Jag tänker på oss föräldralösa. Vi som har haft föräldrar, men inte har det längre.

Just nu finns det många barn i Sverige som har sina föräldrar långt borta – eller som inte har några föräldrar långt borta. En kan förstå hur känns. Jag tänker på hur vilsen jag kände mig när min mamma hade dött och inte fanns där för mig längre. Då var jag över 40 år, inte 15.

Mamma
Mamma Barbro med Tage och mig, 2004

När föräldrar fungerar som föräldrar är de ju navet i våra liv – oavsett hur gamla vi är. Och även om det är naturligt att de försvinner ur våra liv när vi blir äldre är det ändå fruktansvärt jobbigt när det händer.

Vi har kommit till den tiden i livet nu. När föräldrar blir sjuka och tynar bort – eller knall fall faller döda ner. Vissa av dem när tiden har kommit, andra alldeles för tidigt. Jo, 68 år är för tidigt när medellivslängden är 84 år. Fast det går inte att förklara för någon som inte mist sin förälder.

Det är vid den här tidpunkten i livet som vänskap får en ny innebörd. Visst har vänner alltid varit viktiga för oss. Men nu ritas kartan om i takt med att familjen runt om oss skalas av.

Min kompis Maria och jag har känt varandra sedan hon var tre och jag två. Hennes föräldrar är precis som mina döda och ingen av oss har kvar våra föräldrahem. Det är en märklig känsla att inte längre ha någon bindning till sin barndomsbygd – mer än på kyrkogården. Vi brukar titta till varandras gravar när vi besöker våra föräldrar på Skredsviks kyrkogård. Hej tant Lisbeth, hej farbror Arthur.

När jag var i Paris i höstas, vaknade Maria hemma i Lerum på lördag morgon till nyheten att det kvällen innan varit terrordåd i Paris. Hon berättade efteråt vilken chock hon fick. Hur hon på darrande ben tog sig nedför trappan från sovrummet och att hon tänkte: ”Eva är den jag känt längst i mitt liv, förutom min bror.”

Gamlatanter
De gamla tanterna i Skredsvik, 1977 (12 år)

Ja, vi har blivit varandras familj. Vi var viktiga för varandra tidigare, men nu är vi varandras hem; den koppling som finns kvar till vår barndom. Det får inte hända oss något för vi har ett uppdrag – att finnas där för varandra in i nästa skede i livet.

När Maria och jag var 17/18 år och bodde i vår första lägenhet tillsammans sa vi att vi skulle flytta ihop igen när vi blivit gamla, griniga tanter. Det var klokt av oss. Men i vår tonårsverklighet missade vi en sak: Gamla tanter är inte griniga. I alla fall inte utan anledning.

Nu tycker jag att vi medelålders föräldralösa ska tänka på de tonåriga föräldralösa som finns omkring oss. En kan tycka att det inte förändrar något att bara tänka, men varje handling startar med en tanke. Och det som göms i snö, kommer upp i tö, pling pling.

0 thoughts on “Jag tänker på oss föräldralösa

  1. Så sant så Eva försöker tänka på det ibland. Har ju fortfarande mamma i livet och det är så värdefullt.
    Den dagen ……..
    Annika

  2. Ja det är en märklig känsla att vara ensam kvar. När mamma dog 2004 var hon bara 63 år. Pappa dog tre år efter. Han blev 67 år. På något sätt får en, som du beskriver Eva, rita om kartan. Tänker också på alla ensamkommande barn som kanske inte ens har en karta att rita om. Tack för ditt inlägg och stor kram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *