Diagnos: Överleverans

Jag har slutat leverera. Den som känner mig förstår hur stort det är. Och jag vet att jag inte är ensam – vi är många som fastnat i leveransmissbruket.

jag-vill-inte-do-jag-vill-bara-inte-leverera
En av förra årets bästa titlar, signerad Sara Granér

Först av allt: Det är inget fel med att leverera. Leverera är bra. När jag var arbetsgivare älskade jag den som levererade. Det är ju det en är anställd för. Lön betalas i utbyte mot leverans. Självklart tycker du, men det finns faktiskt människor som verkar ha glömt av varför de får lön. Nu menar jag de som kan men inte vill. Då måste kollegorna runt omkring leverera för dem – inte särskilt solidariskt. Men det finns de som blir glada av en chans att överleverera – för kickarna det ger.

”Jag tar det!” skriker alltid någon glatt. Samma någon som ett halvår senare sjukskrivs för utbrändhet. Det kan gå fort från engagerad frivillighet till kravfullt missbruk. Människor runt omkring vänjer sig snabbt vilken nivå du levererar på och upplever det inte längre som överleverans utan helt naturligt.

Jag har alltid älskat att leverera. För mig var det aldrig ett problem. Det är först när det inte är roligt längre som det blir skadligt. När en känner att en inte har något val och en inte orkar längre – då blir det dåligt. Dåligt för hälsan, dåligt för relationer, dåligt för ens självkontakt och livsrum.

Jag har inte levererat på över en månad. Det har varit otroligt befriande. Men också kämpigt. Efter alla år på högvarv infinner sig en tomhet. Ingen väntar på något från mig längre. Vem är jag när jag inte levererar? Plötsligt uppstår tid att tänka. Tid som inte funnits förut. Vad ska jag göra av all tid?

Jag blir bullmamma och curlar tonåringar som en 50-talsfru. Jag bokar luncher med folk i stan, men orkar inte prata. Jag ska skriva, men hamnar i intentionen ”ska” och inte ”skriva”. Jag gråter över alla människor som måste välja på att få sina barn dödade av granater eller riskera att drunkna i Medelhavet och sedan möts av stängda gränser, men jag gör inget åt det; jag gråter bara stillsamt hemma i soffan. Jag försöker komma med grannen Agneta och hennes väninnor på seniorgympa, men det är 60-årsgräns. Jag säger att jag nog kan komma in, bara jag låter bli att sova och sminka mig. Jag lever ett löjligt privilegierat liv.

Nyckeln för mig har varit att jag inte bara velat från något utan också till något – ett tydligt och definierat ”till”. Det ger mig en riktning mitt i det tomrum som infinner sig när livet tvärnitar. Därför är jag lycklig. Jag har genomgått detox och kommit ut på andra sidan. Signed, sealed, delivered – I’m yours.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *