Polariserat är det nya svarta

evarosengren-polarisering
Fredsmonument, Stora Torget, Karlstad

Usch, vad jobbigt när ens barn blir tonåringar och plötsligt själva ska bestämma vad de tycker och tänker. Kan det vara lagligt?

Han är ju inte ens modern. När han gick i högstadiet hade maken och jag synpunkter på vilka sidor han besökte på Internet – olämpliga rasistsidor och annat, tyckte vi. Han sa:

”Men jag tycker det är intressant att lyssna på dem som inte tycker som jag. Hur ska jag annars kunna veta vad jag tycker? När G och S och jag diskuterar i skolan, så sitter vi ju bara och håller med varann.”

Och nu i gymnasiet fortsätter han envisas med att utforska alla sidor av saken. Han har inte förstått att en inte ska lyssna på olika sidor. En ska hålla fast vid en enda linje och aldrig någonsin lyssna på någon annan. Svart – vit. Yin – yang. Enten – eller. Inga nyanser; då blir det bara otydligt.

Mellanmjölkens land är förbi. Du kan välja fetaste grädden eller minimjölken, men du måste bestämma dig. Du måste förstå att livet är ensidigt – inte många olika saker. Polariserat är det nya svarta. Du är antingen långt, långt åt ena hållet eller långt, lååångt åt det andra.

Men 16-åringen vill prata, utforska, hitta nya sidor. Som tonåring bygger en sin världsbild. Det är något väldigt vackert över det. Jag måste påminna mig om att det är vackert. Varje gång jag ser att han lägger en kommentar på nätet till någon eller något som jag upplever som skrämmande försöker jag tänka på detta – att samtal behövs, i alla former.

Det är därför jag är så omåttligt förtjust i Navid Modiris samtalsaktivism. Om vi inte bryr oss om vart vi är på väg, behövs inga samtal alls. Men om vi bryr oss, är tystnad inte vägen dit. Inte dövörad debatt eller järnrör heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *