Cogito, ergo sum?

evarosengren-skrivaJag har skrivit en roman. Den skrev jag på ren lust. Det var en fantastisk upplevelse. Karaktärerna fick eget liv och började hitta på saker på egen hand – en massa tokiga och roliga och ledsamma saker. Oj, vad jag njöt. Men sedan när jag skulle börja redigera och få ordning på berättelsen – då var det besvärligt att inte ha haft en plan från början.

Nu ska jag skriva nästa roman och den här gången vill jag tänka igenom allting först. Ha en plan. Jag kanske går ifrån planen sedan, men då är det ett medvetet beslut. Jag ska tänka.

Det svåra är att när en börjar tänka så tar det aldrig slut. När alla tankar och frågor kommer, vet jag till slut inte längre vad jag håller på med. Vilken av alla romanidéer och karaktärer ska jag gå vidare med? Varför skriver jag? Vad är det jag vill säga? Fel frågor dyker upp. Vad vill läsaren läsa? Vad vill förlagen ha? Och etthundrasjutton frågor till.

Maken säger att jag övertänker. Han skickar en bild till mig. ”Overthinking kills your happiness”, står det. Jo, men lycka är inte allt, säger jag. Manodepressiv, säger maken. Absolut. Ena stunden hybris, andra djupaste självtvivel. ”Börja skriv!” säger maken. Men det är ju precis det jag inte ska göra. Jag ska tänka.

Tänka är nästan svårare än att skriva. Jag bestämmer mig för att upprätta ett skrivmanifest – en programförklaring. Något som alltid påminner mig om varför jag skriver och vilken min riktning är.

 

Mitt skrivmanifest:

1. Jag är det första könet.

Jag gestaltar inga tillrättalagda och behagfulla kvinnor utan kvinnor av kött och blod. Kvinnor får vara fula, skitiga, elaka. Även när de spelar huvudrollen. Och det gör de.

2. Jag är inte den du tror. 

Utsidan avslöjar inte alltid vad som händer på insidan. Människor är inte sin form eller färg – människor är sina tankar och handlingar. Det är därför jag skriver.

3. Jag är både den ene och den andre.

Inom sig är ingen människa ”den andre”. Etiketten bestäms av värderingarna i samhället en lever i. Det är min uppgift att försöka förstå drivkrafter och gestalta dem.

4. Jag är min egen genre.

Livet är inte det ena eller det andra utan allt på en gång. Skriva är inte genre. Läsa är inte genre. Marknadsföring är genre. Den är viktig, men den kommer sedan.

5. Jag har ett soundtrack.

Mina böcker har ett soundtrack. Alltid.

 

Äh, jag vet inte om det blir lättare att skriva av det här. Eller tänka. Men det kan funka som livsmanifest – en kompass att förhålla sig till. Nu ska jag göra mitt livs soundtrack – mitt livs blandband. Aaah, det här kommer ta tid … Allt för att slippa ta itu med det jag verkligen ska: Börja skriva. Nej, jag menar tänka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *