Allting faller

Du vill inte höra det här. Men jag tänker berätta ändå. För du behöver veta hur det känns. Det som känns är att allting faller – långt, långt ner faller det.

Axlarna åker ner från öronen till någonstans nedanför halsen – någonstans där det inte behövs så många muskler för att hålla dem uppe. Andningen åker ner från halsgropen till magen. Händerna hänger rakt ner och väntar vilsamt på en relevant uppgift.

Det enda som inte åker ner är ögonlocken. De åker upp. Stora barnaögon ser sig omkring på allt nytt – allt det gamla som funnits där hela tiden, men som ändå är helt nytt. Blicken vandrar upp. Den tittar inte på mejlen i mobilen utan ut genom ett frostigt bussfönster på Älvsborgsbron. Så vacker staden är med alla ljusen i mörkret. När blev allting så vackert?

Du vill inte veta hur glad och avslappnad jag är – hur pånyttfödd jag känner mig av att inte behöva oroa mig för allt jag måste göra. Du har fullt upp med att hyperventilera och tänka på alla högar du måste ta itu med på jobbet imorgon när du kommer tillbaka från julledigheten. Högarna på skrivbordet och högarna i mejlboxen, men framför allt högarna i huvudet som ska flyttas fram och tillbaka. Tankarna som far fram och tillbaka, men som aldrig riktigt kommer fram dit de ska. Du är helt slut innan du ens har börjat.

Du tänker att ”det var så här det blev”. Det är paradoxalt hur du – och så många andra – i denna den valfriaste av tider (i den här delen av världen) känner att du inte har något val. Det finns inget jag kan säga som inte kommer låta klyschigt. Så jag ska inte säga något om alla val och möjligheter du har. När du kommer till vägs ände kommer du börja överväga dem. Men snälla, vänta inte för länge. Livet kan inte vara på topp hela tiden. Verkligen inte. Men någon gång kan det vara det.

evarosengren-alltingfaller
Luggprojekt, januari 2016

Mitt hår till vänster över pannan håller på att växa ut igen. Den lilla uppkäftiga fläcken där benan börjar. Det där håret som inte tål negativ stress och alltid trillar av i protest så snart jag inte kan tänka klart. Det håller på att växa ut. Jag kanske kan ha lugg. Då ska den få hänga rakt ner.

Ja, …, den här texten är till dig. Du vet vem du är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *